Min besatthet av det exotiska Indien började långt innan förberedelserna för resan ”Möt Indien” inleddes.
(Tibella deltog i volontärresan "
Möt Indien")
Som liten satt jag fastklistrad framför tv-skärmen till alla klassiska Bollywoodfilmer. Inte förstod jag ett ord men lika förälskad var jag ändå. Och så har det fortsatt. Så nu blev det äntligen dags att ge sig ut, möta detta inspirerande land och kanske någonstans hitta min stora barndomskärlek Shahrukh Khan (för de ovetande är denne fantastiske man en av Indiens största skådespelare).
Resan började en natt i Delhi.
Jag blev upplockad på flygplatsen av tre indiska män, satt i en bil i en främmande, kaosartad trafik och såg ko efter ko längs vägen. Min första känsla var rädsla. Jag visste inte vad som skulle hända, vad jag gett mig inpå eller var jag nu var på väg. Några timmar senare, i ett stort hus i Gurgaon, försvann denna kalla känsla då jag mötte en av mina reskamrater, Emelie. Hon var precis där jag var och i varandra kunde vi hitta tryggheten av att vara vilse i en främmande miljö.
Första dagen fick vi se miljonstaden Delhi. Människor, kor och bilar överallt. Och denna ständiga nyfikenhet och förundran över vem vi var och varför vi såg ut som vi gjorde. Blixtrande kameror följde oss och gav mig en härlig boost av självkänsla. Jag kunde drömma bort och låtsas att jag var Shahrukh Khans hustru ett tag.
Efter Delhi tog vi bilen ner till Agra, staden känd för sitt mästerverk Taj Mahal. Och hur mycket bilder man än tror sig sett på denna sagolika byggnad så måste man (klyschigt nog) se det!
Hela upplevelsen förstärktes av vår gode guide som gav oss en underbar berättelse kring kärleken som byggde monumentet. Dessutom kunde vi, tack vare honom, slippa köa i oändliga timmar för att komma in.
Efter Agra följde den rosa staden Jaipur.
Där fick vi rida elefant (riktigt läskigt om ni frågar mig, djuren är ju enorma!), se det häftiga palatset Amber Fort, öva prutning på marknaden (och ja, jag visade mig vara kung på detta, det var skrämmande hur bra jag var på att få ner priset, nästan lite taskigt till och med.), få en varsin hennamålning, klä oss i saris och dansa Bollywooddans (jag övade och övade i hopp om att bli sedd av en agent som kan göra mig till en stjärna!).
Därefter tog vi tåget till Pushkar, en av favoritstäderna under resans gång. Det visade sig vara en urgammal stad fylld med heliga hinduiska tempel (och kor, apor och kameler!). Det var förundrande att se hur Indien kunde ändras så snabbt, från storstadspulsen i Delhi till värme, ökenlandskap och ”hippekänsla” i Pushkar.
Vi fick rida kamel ut i ökenlandskap och där övernatta i tält tillsammans med annat spännande ökenliv (tänk antilop möter ko, möter apa, möter hund, möter kamel. Och så spår av andra djur som hängt utanför tältet under natten, vi vet inte vad det var och jag vill fortfarande inte veta…).
Efter Pushkar följde en lång tågresa upp till Himachal Pradesh. Kyla! Men vilket landskap!
Massiva snötäckta berg, frisk luft, ännu fler apor och ett tibetanskt Dalai Lama inspirerat Dharamsala. Här kom den största utmaningen, trekking uppför en av Himalayas toppar (det blev Triund, 2827 meter över havet, men i tanken var det K2 vi besteg, heja!) Vi spenderade natten på toppen och vaknade till en halvmeter snö som skulle ackompanjera oss hela vägen ner. Guiden, som sett min fantastiska oförmåga till balans, gav mig 10 chanser att falla, jag tog 8 av dem. Med träningsvärk (och blåmärken för min del) fick vi sedan följa med på volontärarbete.
De flesta barnen i området hade lov vid tillfället, men jag fick bland annat öva tålamodet genom att lära ut färgerna till busiga 4-åringar.
Slutligen begav vi oss (med 48 timmars tågresa!) till solen, stranden och paraplydrinkarna i Goa.
Ännu en gång fick vi förundras över detta schizofrena Indien som gav oss ännu ett helt annat landskap. I Goa fick vi volontärarbeta i slummen, det gick för det mesta ut på att undervisa i engelska till barnen där men även dela ut mat samt instruera i handhygien, tandborstning och sång och lek.
Känslorna vällde upp, glädje, sorg, ilska, nyfikenhet, ångest, rädsla. Och detta skulle jag senare ta med mig hem till Sverige. Men det blev ett uppvaknande.
Det var viktigt för mig att få uppleva och kunna förstå hur det ser ut utanför min ”bubbla” här hemma. Utöver detta fick vi mycket sol och bad i Goa, välförtjänt efter blöta fötter i Himachal. Resan avslutades och jag begav mig hem.
Jag tar med mig så ofantligt mycket från denna upplevelse och det svåraste är att försöka få ner det i ord för andra nyfikna som vill veta. Om jag ska nämna något av allt det underbara skulle det vara människornas värme och glädje. Hur man kan skapa det i ett land i kaos. Hur lycka, färger, dofter, dans och kärlek kan hitta sin väg i fattigdom, sorg, sjukdom och smärta. Det är förundrande men även lärorik att få uppleva. Jag är mer än nöjd med resan jag fick och hoppas kunna återvända snart igen. Mötet med Indien är långt ifrån färdigt. Shahrukh Khan väntar ju.
Tibella